Jag vill mest skriva ned det här för att minnas själv.
När C var lite drygt 1,5 år så började vi tänka på syskon. Jag var absolut inte redo före det och kände mig nästan chockad inför de som hade mindre än två år mellan sina barn. Hur orkade de med två så små? Jag ville att det första barnet skulle kunna reda sig själv lite innan det kom ett till litet knytte.
C blev till ganska fort, det tog bara två månader. Så när mensen kom igång direkt efter jag slutade med minipiller så trodde vi inte att det skulle dröja så länge den här gången heller. Men två månader gick och det hände ingenting. Två månader blev till tre, som blev till fyra som blev till många… Varje månad innebar väntan och nervositet, skulle det ha tagit nu? Men varje gång grusades hoppet. Det gjorde inte saken bättre att ”alla” andra som hade barn i C´s ålder, både i verkliga livet och blogglivet, nu hade fått eller väntade tvåan. Det kändes verkligen så, ALLA får barn nu. Jag minns att jag kommenterade i en blogg något om ”åh, nu börjar man ju nästan längta efter syskon!”. Och personen svarade lite skämtsamt att det är ju bara att sätta igång. Vad hen inte visste var ju att vi redan försökt i typ ett halvår…. Och hur skulle hen kunna veta det! Det var ju inget jag sagt till nån.
Månaderna gick och när vi närmade oss ett år av försök så började jag mentalt förbereda mig på att ringa till barnmorskemottagningen. Jag hade ju hört att man skulle höra av sig när man försökt ett år, men samtidigt hade jag hört att om man redan har ett barn tillsammans så får man nästan ingen hjälp med ett syskon. Så jag visste inte riktigt vart jag stod. Samtidigt hade jag kommit in på utbildningen jag sökt, och jag visste inte om det var värt att försöka med syskon längre. Att kombinera skola och spädbarn kan ju inte vara lätt. Vi gjorde i alla fall ett sista försök, sedan tänkte vi skita i det och ”ta det som det kommer”. Blir det så blir det liksom, men vi skulle inte tänka på menscyklar och ägglossningar mer. Vi gav i princip upp.
Skolan började under hösten och efter ett par veckor väntade jag mensen som vanligt. Den där väntan visste man aldrig riktigt hur lång den kunde vara, den varierade mellan 21 till runt 30 dagar. De månader cykeln var längre hann man ju få upp hoppet lite mer förstås… Denna månad väntade jag alltså som vanligt. De antal dagar som cykeln varit som längst passerade. Skulle vi våga testa nu? Nä, vi väntar en vecka till tänkte vi. När vi så väntat i ca 35 dagar från senaste mensen så tänkte vi: Okej då. Och döm om min, om vår, förvåning när vi fick ett tydligt plus! Vi tog ett till test dagen efter, och det visade samma sak. Vi var gravida! Äntligen!
Ett helt år hade vi väntat, ett helt år med förhoppningar och besvikelser varje månad. Jag vet att ett år inte anses som särskilt länge, och jag är mycket väl medveten om att det finns de par som försöker i flera flera år utan att lyckas, men det där året var ändå jobbigt för oss. Det tog på krafterna att se vänner och bloggvänner bli gravida igen, men alla de känslorna försvann när plusset kom. Vilken lättnad!
Glad jag är att du delar med dig, det hjälper nog väldigt många.
Vi har haft turen att bli gravida på en gång, på gott och ont. Måste vara oerhört jobbigt att varje månad hoppas och bli ledsen. 🙁
Ber om ursäkt om det var jag som skrev något tokigt. Ibland är fingrarna snabbare än huvudet. 🙂
Ska bli spännande att se er nya familjemedlem 🙂 <3
Ja, den väntan varje månad var verkligen inte rolig… Det skrämmer mig lite att man glömmer det så fort, jag tänker inte på det längre. Jag vill inte att det ska resultera i att jag tar för givet att man kan bli gravid. vi ska inte ha fler barn sen, men tänk om vi ändrar oss? Då vill jag minnas att det inte alltid går som man tänkt sig…
Inte du som skrev! 🙂
Ja, det ska bli väldigt spännande!
Ett år är fruktansvärt länge att vänta när man kämpar så. Det i sig blir ju en ovisshet och press. Stressande när det bara poppar upp barn runtomkring. Och de är klart att du tyckte att alla var gravida/fick barn just då! För det är bara dem man lägger märke till.
Kommer så väl ihåg när Lucas låg på NeoIVA när han var nyfödd. När jag o Peter gick iväg för att äta lunch varje dag så såg vi inget annat än folk som gick runt med sina barnvagnar! Medan vår lilla kille låg på sjukhus och vi visste inte hur länge han skulle behöva vara där.
Jag hoppas inte de är jag som skrev den kommentaren, vet att jag brukar tänka mig för vad jag skriver i såna lägen men ibland är fingrarna snabbare än hjärnan och jag tänker mig inte för. <3
Varma kramar till er, är så glad för er skull! Snart fyra <3
Ja, man ser ju bara gravida överallt 🙂
Förstår att det inte var lätt för er heller, och det är nog svårt i vissa fall fortfarande kan jag tänka mig <3
Nej, det var inte du som skrev den kommentaren, men jag har heller inte tänkt säga vem, för det är ju precis som du skriver, fingrarna är oftast snabbare än hjärnan 🙂
Kram!
Vad stark du är som delar med dig av detta. Tack för förtroendet. Och grattis extra mycket till er. Jag kan tänka mig hur jobbigt det har varit. Vi drömmer ju om en framtida trea och jag förväntar mig att det ska gå lika lätt även den gången, men vem vet… Jag kan ibland känna dåligt samvete för att det gått så lätt för oss att bli gravida. Men å andra sidan har vi ju fått det desto svårare när ungarna väl kommit ut. 😉 det fina jag kan se, och som jag själv försöker njuta av nu när jag längtar lite efter en till men inte kan skaffa en än, är just att få längta. Det är ngt väldigt fint, men jobbigt. Grattis igen!
Jag vill skriva ner för att minnas… och någon kanske känner sig hjälpt av det? Under tiden ville jag inte dela med mig, men nu efteråt, när det inte känns så jobbigt längre, är det lättare att dela med sig.
Kram <3
Och extra stor kram till er när jag läst detta, snart är ni fyra som ni önskat så länge <3
Poff säger det så är ni där ni också, bara för att par dagar sedan hade vi fortfarande alltför kallt för det vi också 🙂 Kram på er, hoppas att allt är bra!
Det är konstigt att det kan vara så olika.. Men det var väl helt enkelt meningen av nån anledning att det skulle bli just när det blev. Snart har även ni er tvåa! <3
Ja verkligen. Och så har man ju alltid hört att det är lättare att bli gravid med andra barnet, eftersom kroppen redan varit med om det en gång. Men det var det ju inte! Men nu, till slut, så är vi snart där 🙂