Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva det här, men jag känner att jag måste för jag vet att jag inte är ensam. Det finns flera trådar om detta på olika forum på nätet men ändå verkar ingen prata om det? Man hör bara hur underbart det är att bli förälder, hur stort det är och hur man översköljs av kärlek till sitt barn. Jag kände inte så. när Charlie föddes. Jag kände inte från första stund att jag älskade mitt barn. Jag kände inte det stora, det underbara som alla pratar om, jag kände mig inte stolt.
Svårast var det i början, just efter han föddes. Alla undrade om jag tyckte det var underbart, om det inte var en speciell typ av kärlek man kände, men jag tyckte inte det. Jag var bara otroligt trött, kände mig otroligt osäker i min nya roll. Jag tyckte ju inte om att vara gravid så det kanske hör ihop, jag vet inte. Jag ville inte visa upp honom för folk (precis som jag inte gillade att prata om min mage), jag tyckte det var jobbigt att folk kom och hälsade på, jag ville bara vara hemma själv. När jag satt vid datorn ville jag kräkas på alla som skrev hur lyckliga de var, hur underbart det var och hur mycket de älskade sina barn. Jag tyckte det var löjligt, för sockersött och jag blev så avundsjuk och arg, för jag kände inte så. Jag kan fortfarande tycka att det blir för gulligt, men det är nog för att jag inte är en känslomänniska själv, jag förstår ju trots allt vad de skriver om nu.
Jag har pratat med BVC om detta också, och de säger samma sak som jag hittat på nätet, att det är väldigt vanligt. Jag har haft problem med anknytningen. Det är en helt ny människa man ska lära känna och de jämförde känslan man har till sin partner, man var inte förälskad i honom från början heller, utan kärlek är något som växer fram. Den senaste månaden har det dock blivit bättre. Jag kan ha stunder då jag känner mig så lycklig över Charlie att jag bara vill krama sönder honom, stunder då ögonen fylls av tårar av kärlek. Jag ville ta hand om honom direkt han kom, ge honom det bästa av allt, och skydda honom direkt, men det är först nu jag känner mig kär. Känslorna blir starkare för varje vecka och nu börjar jag tycka att han är den sötaste ungen i världen!
Som vanligt känns det som om jag har svårt att sätta bra ord på mina tankar, jag skulle vilja skriva och utveckla mer, men jag har inte den gåvan. Jag vet inte om någon förstår vad jag menar, men om någon känner igen sig får ni gärna skriva några rader.
Kram
Det finns tyvärr en del som känner avstånd till sina barn hela livet.
Vet en mamma som blev med barn när hon var 17-år, hon säger ibland med ord att hon älskar det barnet, men det syns inte och barnet känner sig fortfarande oälskad nu i vuxen ålder. Syskonen till det barnet är överöst med kärlek på olika sätt, men inte detta ”barn”. Tror mycket på att det beror på vart i livet man befinner sig när man blir gravid eller om det var önskat eller inte.
För de allra flesta växer kärleken fram under graviditeten eller inom det första halvåret 🙂
Tycker att det är starkt av dig att skriva detta, det är inte många som vågar nämna det.
Tack!
Hej Johanna!
Jag känner inte dig alls utan läser din blogg från början för att den handlar om skor (jag är också en skogalning:) ), men nu läser jag den även för att du nyss fått barn vilket även jag fått.
Jag vill tacka dig för att du vågade lyfta denna frågan. Jag kände precis likadant som du. Jag skämdes/skäms så över mina känslor. Jag grät varje dag, kände mig helt förvirrad och låst. Förtvivlad över den stora förändringen och att man inte kände kontroll och man var tvungen att anpassa sig till något helt nytt som man inte kände till.
Nu har min tjej hunnit bli tre månader och det går mycket bättre och alla de rätta känslorna har kommit. Men chocken över hur man kände i början kändes så tabu och omöjlig att tala om.
Så återigen, tack och all heder til dig som vågade ta upp det här!
Kram till dig
Anna
Tack själv! För din fina kommentar och för att du läser.
Det är verkligen inte lätt att vara mamma, det är en helt ny situation som är väldigt svår för många. Vad bra att du börjat känna dig bättre, men du ska inte ha dåligt samvete över hur du kände! Känslorna är vanliga även om det inte känns så och vi är ändå de bästa mammorna till just våra barn.
Jag hoppas fler kan prata om detta, för det verkar gömmas undan av de flesta…
Kram
Känner igen mig i det du skriver-kände mig också onormal när min dotter föddes för snart 2 år sen och jag inte heller kände de där himlastormande känslorna man förväntat sig.Jag grät en skvätt(oftast för mig själv) varje dag 3-4 månader,var verkligen jättejobbigt de stunderna…kände mig så ensam på nåt sätt!Gick in på Familjeliv.se och hittade även jag liknande historier av andra nyblivna mammor och det tröstade faktiskt lite.Jag var inte helt knäpp som kände det jag gjorde!Pratade en del om detta med BVC och där sa de det var normalt att det gick väldigt upp och ner de första månaderna.Skulle det däremot inte gå över,så kunde det ju vara förlossningsdepression och man kunde få tala med någon.I mitt fall blev det bättre och det har bara blivit bättre med tiden:)Kärleken för min dotter bara växer för var dag! (även om man är trött också).Jag hade önskat någon varnat mig lite mer om att man kunde må såhär,det enda jag läste om var ju babyblues som man kunde känna i 2-3 dar efter förlossningen och i mitt fall höll det ju i sig längre än så.Tror det är så himla mycket hormoner i gungning första tiden,som lätt kan spela en ett spratt:)Jättebra verkligen du skriver om detta!Tror många fler än man tror känner såhär,men vissa vill ju att allt ska verka så ”perfekt” fastän det sällan är det!Kram på dig,Lina
Ja, folk kunde faktiskt ha sagt något om det här, men som du säger så pratar de bara om ”tredagarsgråten”. Jag hoppas jag öppnat ögonen och kanske hjälpt några att förstå att de inte är ensamma. Det finns ingen som är perfekt!
Kram
Tufft av dig att dela med dig av detta! Det måste ju ändå vara ganska vanligt att anknytningen inte kommer igång direkt och det måste vara så mycket press och besvikelse inblandat. Dessutom är ju anknytning inte något som bara finns där, utan det är ju en process som pågår under lång tid!
Jag tycker du är modig som skriver detta för jag tror många känner igen sig!
Jag kände mig faktiskt sådär jätteförälskad redan i början men jag tror att mycket av känslan var ren fascination över det lilla livet som JAG satt till världen. Och visst är det så att kärleken växer, nu är de ju små individer också, i början var det ju mest knyten bara som man skulle försöka lista ut vad man skulle göra med för att få de nöjda…
Kram!
Jag känner att jag bara måste få dela med mig av min glädje… förut när jag var på väg till affären för att handla kaffe så hittade jag en oskrapad trisslott på marken, bredvid en parkeringsautomat. Någon måste ha tappat den när han skulle betala biljetten. Jag skrapade lotten och vann 100 kr! haha! Snacka om tur för mig och tur för den som tappade den.
Hejsan!
Det akulle vara jätte snällt om du bara kunde rösta på mej här!
http://juliaaahh.blogg.se/2011/june/hjalp-mig-vinna-detta-3.html
Åh, jag känner precis likadant. Självklart älskar jag min dotter, men jag har inte varit i den här rosa bebisbubblan och det är ingen överväldigande kärlek. Jag känner mig otroligt låst och vill bara vara mig själv igen. Ofta undrar jag ”Vad fan har vi gjort? Kan vi inte bara lämna tillbaka henne?!”, och så ska man vara fast med henne resten av livet. Hjälp liksom!
Ibland blir jag ju helt överväldigad och tårögd över att vi har skapat ett så fint barn, men jag vet inte om jag klarar så mycket ansvar. Jag är verkligen inte ”mammatypen” heller. Det är så tråkigt att bara gå hemma och ruttna bort liksom.
Det var verkligen skönt att få läsa det här inlägget, eftersom jag är inne i en deppig period. Det går upp och ner, men just nu vill jag bara gråta.
Tack!
Vad roligt att jag kunde hjälpa till lite! Visst finns det dagar/perioder när jag också bara vill gråta men det går längre och längre mellan gångerna. Värst är det när man haft en riktigt dålig natt med lite sömn… Prata med BVC om du känner att det blir för mycket för dig, för de vet vad du går igenom och du behöver inte oroa dig för att de ska tycka att du är knäpp eller konstig, för de tycker de inte! DU är den bästa mamman för ditt barn, men de här känslorna kommer för många så var inte rädd för att prata om det. Kanske finns det fler i din närhet utan att du vet om det?
Kram på dig!
Svar:
Oja! Det är det ^^
Ah gör så! ^^ hihi..tkr att jackan var iaf vrålsnygg, hade du köpt den på name it?
Ang om ditt inlägg..
Det där förstår jag dig helt på det där..så kände jag ungefär med Kevin tillslut hamnade jag i en förlossnings/ammningsdepp med honom men fick hjälp och jag mådde bra sen. Vill inte så klart skrämma upp dig men den där känslan är vanligt att man känner och ja det är en känslig punkt att prata om tkr vissa antar att vissa tkr inte att det tillhör att folk ska veta eller om dom ska tro aatt man är en dålig förälder osv vilket så klart man inte är.
Att få ett barn till världen oavsett om det är ett till osv så dyker den där känslan upp iaf. Det är helt vanlig känsla! 🙂
Vad modig du är som berättar! men du ska veta att du är ditt barns bästa mamma iaf, hur du nu än kände i början!
Jag kände inte riktigt som du men jag var ändå lite ”seg i starten”. Direkt efter att han kommit ut kunde jag inte fatta att det var vårt barn och att det var en kille! Fick inte heller upp honom direkt på bröstet och så hade jag sjukt ont. Men jag kände ”nått speciellt” för den lilla varelsen direkt när jag fick se honom. Dom 2 första veckorna var jag lite i en chock att det var en kille som kommit ut. Men kärlek växer varje dag. Jag trodde jag älskade honom från första stund men det är inget mot vad jag känner nu!
Hihi okej, ja knepigt det där. Man vill ju liksom ha mörk också… och min son vaknar ju så lätt nu när det är ljust har jag märkt.
Kan du hjälpa mig lite fort??
2 klick så är det klart.
Gilla denna butiken + bilden på min sons får..
http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150225995202491&set=o.134948459896859&type=1&theater
Priset är en sulkyvagn, så vill gärna vinna 🙂
Uppskattas enormt! Länkar de som gillat på min blogg 🙂
Du ser! Minna tycker också mycket mer om potatis än palsternackan 🙂 Och majs var också en höjdare! Ser fram emot att prova sötpotatis, det komer hon nog älska hoppas jag. Charlie också kanske?
Vad starkt av dig att dela med dig så! Jag kände inte likadant men blev ju jätteledsen och fick panik över det ansvar jag dragit på mig när han hade kommit ut… Men det la ju sig rätt fort som tur är 🙂
Haha ja, prova det, Levis är alltid som gladast när han får komma ut och träffa folk som han kan flörta med och när han kommer till nya miljöer.
Hej
Har inte haft tid att läsa din blogg, mycket med arbetet & hemmet.
Mycket starkt av dig att skriva om detta. För det är svårt. Och jag förstår dig.
Men hoppas att allt blir lättare med tiden.
Kram
Sussi
Tack! Det blir bättre och bättre dag för dag 🙂
Kram
Bra skrivet Johanna! Jag tror att det är otroligt vanligt och tycker att det är bra att ämnet kommer upp. Känner man sig ensam om sina känslor blir det bara värre. Har verkligen älskat din ärlighet ang din graviditet och nu om Charlie. Jag förstår att det inte vart lätt att känna men det är nog många som är tacksamma för att du har delat med dig. Det har nog underlättat och hjälpt många!
Tror du? Det skulle ju vara himla bra om man hjälpt någon att känna sig mindre ensam. Jag vet i alla fall att det har hjälpt mig när jag delat med mig av mina känslor.
Tack söta!
Kram
Vad skönt att få det stödet man behöver!:) Var gärna med och tävla hos mig:) kram
Vad modig du är som vågar skriva som du känner! Jag tror det är vanligt och du är långt ifrån ensam. Du är världens bästa mamma till Charlie, det får du inte tvivla på!! 🙂
Idag fick Minna palsternacka och det var första gången hon inte gapade efter skeden 😛 Ingen höjdare med andra ord, hehe.
Tack för dina fina ord, det värmer i hjärtat! Kram
ursäkta, men herregud så hemskt egentligen.
och att säga att det påminner om när man träffade sin partner, att man inte älskade han från början…
herregud.. det är ju inte samma sak… ett barn är ju ”beviset” på kärleken mellan en man och en kvinna, en del av er. din kille är ju inte ifrån dig…
Nej, det har du helt rätt i, men det är ändå en helt ny människa man ska lära känna, även om det inte är samma typ av kärlek och känslor man känner.
Det är starkt av dig att berätta om detta. Jag känner inte likadant men jag tror det är bra att du skriver om det. Jag är glad att du hittat dina känslor mer och mer!:) Kram
Tack! Ja, känslorna finns där mer och mer, ganska mycket nu faktiskt, och jag tror det är därför jag vågar ta steget nu. Förut skämdes jag över att jag kände så, jag hade väldigt dåligt samvete, men BVC var väldigt stöttande och visste ju vad det handlade om och det var väldigt skönt! 🙂
Kram
Jag kände/känner så där. Jag tänkte att det hade med förlossningen att göra, jag blev sövd och snittad. Men det kändes inte som att det var ”skäl” nog.
Jag tyckte att var jobbigt i början, jag ville bara vara ifred och kände mig nästan kvävd av att det var mig den här lilla människan skrek efter stup i ett. Visst, jag tog hand om henne och pussade på henne och så där. Men jag kände som du, den där riktiga kärleken fanns inte, jag var inte helt förtrollad av henne. Det fick mig att känna mig helt störd. Jag försökte prata med sambon men han förstod inte. Den enda som förstod mig var min faster som gått igenom samma sak med de här känslorna. Det var en sån lättnad att få känna att jag inte var den enda.
Folk frågar ju stup i ett om det är roligt att ha barn. Jag säger ja eftersom det är vad som förväntas och jag orkar inte diskutera. Men ärligt talat så är det inte såå himla kul. Men det är ju klart mycket roligare nu än för 4 månader sen. Jag har börjat komma på mig själv med att verkligen känna att jag älskar mitt barn. Jag kan knappt förstå att hon är min och jag översköljs ibland av så mkt känslor att jag måste gråta en skvätt.
Det är ju trots allt en stor omställning att få barn, kanske inte så konstigt att man blir lite omvälvad.
Kram
Ja, precis så är det! Jag tror att känslorna börja komma nu när man får mer gensvar också, när man får leenden och skratt, när man känner att de liksom kramas lite tillbaka. Men så himla kul är det inte att ha barn, inte alltid.
ja helt sjukt vad beroende man är alltså 🙂 !
jag kände mig helt tom i början när Alva föddes, för man var ju i chock efter förlossning och allt så man hann inte riktigt reflektera över att man verkligen hade ett barn på bröstet. Det kändes på något sätt inte verkligt heller, att man helt plötsligt blivit mamma. Men det släppte ganska snabbt och jag kunde titta på Alva och gråta för att hon var så himla fin och jag var så lycklig över att hon var frisk och kry. Det är så olika det där men plåga inte dig själv för att du kände som du gjorde, kärleken växer ju när du lär känna Charlie 🙂 du är världens bästa mamma !
Ja, man var verkligen i chock, det var liksom helt overkligt. Jag fick inte upp Charlie på bröstet direkt heller och det känns riktigt tråkigt men jag vet inte om det har något med saken att göra.
Tack gumman!
Kram