Onsdagen den 21 maj vaknade jag runt två-halv tre på natten och hostade. Jag hade dragits med denna hosta i ca en månad och jag hade ständigt trosskydd eller binda på mig eftersom varje hostattack gjorde att jag fick urinläckage. Därför tänkte jag inte särskilt mycket på att det blev blött i trosorna utan jag gick upp på toa och bytte skydd. Väl tillbaka i sängen hostade jag igen och nu blev det väldigt blött och jag började fundera på om det kanske var vattnet som gått? Jag gick på toa igen och när jag drog ner trosorna denna gång så blev det en pöl på golvet. Jo, det måste nog vara vattnet tänkte jag, men jag var ändå inte säker. Vattnet gick inte med Charlie utan de fick ta hål på hinnorna då, så jag kunde inte riktigt jämföra. Jag gick och la mig igen, men kunde inte somna. Vid tre började jag känna lite värkar. Inte så starka men väldigt regelbundna, de kom med ca 5-7 minuters mellanrum. Jag laddade ner en värktimer och steg upp. Med Charlie ville jag hela tiden stå och gå under värkarbetet men denna gång var känslan lite annorlunda, jag var hellre stilla när en värk kom, gärna lite framåtlutad typ ihopkrupen.
Vid halv 5 ringde jag in till förlosdningen. Då kom värkarna någon minut tätare och hade börjat kännas lite mer. De frågade om jag ringt barnvakt men nej, sa jag, inte än. Jag trodde inte det behövdes än. Men barnmorskan sa att det kan gå väldigt fort från att det är hanterbart tills att det blir för jobbigt, det är andra barnet så det kommer nog snabbare än sist och ni har ju ändå tre mil att köra. Gör er redo så är ni välkomna när ni känner att ni vill komma in. Jag väckte sambon och sa vad som hänt och han studsade upp och gjorde frukost, ringde sina föräldrar som skulle vara barnvakt och var sedan klar att fara. Jag däremot tyckte vi kunde vara hemma ett tag till, jag ställde mig och rakade benen (??!) och sa att värkarna hade ju stannat av när vi kom in med Charlie… Ja, men då hade inte vattnet gått påminde han mig om. Strax efter 5 kom hans föräldrar och hämtade C som nu hade vaknat av att vi var uppe. Vi förklarade vad vi pratat om så många gånger, att när bebisen kommer får du vara hos farmor och farfar och bebisen kommer att komma idag. Han var helt införstådd i det men blev ändå så ledsen när han skulle följa med dom… gjorde ont i mammahjärtat. I alla fall, nu andades jag genom värkarna som kom med ca 3 minuters mellanrum men jag tyckte ändå inte vi skulle åka in än. Då röt sambon till och jag gav med mig. Jaja, vi åker väl då. Väl i bilen glesades värkarna ut till 5 minuter och jag blev sur för att han tvingat iväg mig…haha. Men de värkar som kom började även kännas i ryggen och det gjorde ont, före det hade jag bara haft som en kraftig mensvärk.
Vi blev inskrivna på förlossningen ca 6.20 och fick ta ctg-kurva. De skulle byta skift vid 7 och barnmorskan som tog emot oss sa att vi kunde stanna i mottagningsrummet tills det nya skiftet gick på. Det kändes väldigt länge! Hon skulle dock komma tillbaka om ca 10 minuter igen. Jag stod och andades genom värkarna som nu var täta igen och hon bestämde sig för att ge oss en förlossningssal och så fick det nya skiftet ta över där istället. Efter den här tidpunkten har jag inte koll på klockslag längre och värkarna hade blivit mer intensiva men gick att hantera. Barnmorskan som tog över var samma barnmorska som förlöste Charlie och det tyckte jag var rätt kul! Det kan ju bli vem som helst som kommer. Hon hade även en barnmorskestudent med sig och hon undrade om det var okej för oss att hon var med. Jag gillade henne direkt så det var helt okej med mig. Det visade sig att hon skulle få göra det mesta under förlossningen och den ordinarie barnmorskan bara instruerade eller visade så att allt blev rätt. De undersökte mig och jag var då öppen 4 cm. Värkarna var nu bara i magen igen, det var bara under bilfärden de kändes i ryggen, och vid varje värk kröp jag ihop framåt. Så olikt känslorna med Charlies värkar, även om de också bara var i magen. Jag fick lustgas, halleluja!, och andades mycket med den. Efter ett tag frågade de mig hur det gick. Jo, det är just så pass hanterbart tyckte jag. Jag fick lägga mig igen för ytterligare en undersökning och då var jag öppen 7 cm. Efter den undersökningen ville jag inte stiga upp igen. Jag låg på sidan och vid varje värk drog jag ihop mig. Lustgasmasken tryckte jag mot ansiktet som en galning och jag kramade sambons hand så han fick ont. Strax efter det så började jag känna att det tryckte på, nu ville bebisen ut! Och vilken grej! Jag kände inga tydliga krystvärkar med Charlie så det var en helt ny känsla! Det gick inte ta miste på vad det var. Jag ville fortfarande ligga på sidan så jag fick hjälp att hålla upp ena benet. Jag trodde jag skulle dö där ett tag, jag hade ju bara lustgasen! Och vid ett tillfälle minns jag att jag hulkade och grät… det kändes som ett misslyckande på något vis, jag trodde inte att jag skulle känna mig så ynklig… Men barnmorskorna hjälpte mig mycket och guidade mig igenom det. Vid ett tillfälle minns jag att de bad mig hålla emot och ta det försiktigt en krystvärk för att inte spricka och det uppskattar jag mycket. Och jag minns att jag kände hur hon trängde ner för att sedan åka in igen.
Klockan 8.46, efter 20 minuters krystarbete kom hon ut och smärtan bara försvann. Visst är det otroligt? Jag fick upp henne på bröstet vilket var en underbar upplevelse som jag saknade så mycket med Charlie. Honom sprang de iväg med för att han var så medtagen och inte andades så bra… Något som var mindre underbart var hur jag kände att navelsträngen satt fast i mig och låg längs min mage. Vilken slemmig sak! Hursomhelst, vi visste ännu inte om vi fått en pojke eller en flicka så vi frågade men de hade inte heller hunnit kolla. Jag lyfte upp bebisen och flyttade på navelsträngen… det är en tjej! Och så hörde jag sambon snyfta till där bredvid mig. Han fick klippa navelsträngen (en till sak som jag är glad över, det fick han inte göra med C) och jag njöt av att hålla i lillan. Tills hon bajsade på mig! Haha. Vi slogs av hur otroligt lik hon var sin storebror, samma ögon, mun och samma sneda näsa. Jag klämmer visst mina barn i magen, hihi!
Jag kände mig otroligt pigg efter den här förlossningen. Den hade gått relativt snabbt och lätt ändå och jag kände mig redo att åka hem redan samma afton. Men det fanns ingen barnläkare som kunde göra den obligatoriska undersökningen så vi stannade över natten. När vi nästa dag fick träffa läkaren blev inget som vi tänkt…
