Jag har känt mig så låg den senaste veckan. Jag kan inte säga vad det beror på, men jag blir alltid så här på våren. Jag älskar att det blir ljusare och varmare, och jag trivs att vara ute nu, men jag får alltid någon typ av vårdepression. Den kanske blir förstärkt eftersom man är så hormonell nu också. Amningshormonerna är ju lika hemska som graviditetshormonerna!
Sedan saknar jag egentid. Charlie vill bli buren ganska mycket, vilket gör att jag känner mig låst här hemma, det känns inte som om jag kan göra någonting. Jag saknar att kunna vara lite spontan eller bara spendera timmar vid datorn. Visst kan jag packa ner honom i babyskyddet och åka in till stan till exempel, han protesterar inte, men det är som om jag inte vågar. Jag är rädd att han ska börja skrika och för vad folk ska tycka då, de kanske tycker jag är en dålig mamma? Förnuftet säger ju att jag har helt fel, varför skulle jag vara dålig för att han skriker, alla barn skriker ju. Men tanken på det gör mig nervös…Men det tar nog tid att hitta sin roll som mamma, och jag har inte hittat mig själv än, jag vet inte vem jag är just nu, eller hur jag vill vara. Sambon kan ju avlasta också, men då vågar jag mig inte långt bort eftersom man aldrig vet när Charlie vill äta, det kan vara en timme eller tre timmar mellan gångerna….
Kroppen och garderoben kommer inte överens heller. Allt jag hade före och under graviditeten känns fel på nåt sätt. Kan jag som mamma klä mig likadant som jag gjorde när jag inte var mamma? Jag kommer inte i alla plagg än och frågan är om jag nånsin kommer att kunna det. Jag är nästan tillbaka på startvikt, men det är en helt ny kropp, saker har liksom ändrats och flyttats. Och skor, kan man bära klackar som mamma, eller kommer folk att stirra? Att vi flyttat till ett mindre samhälle utanför stan tror jag bidrar till dessa tankar, ingen är särskilt modemedveten här och ingen bär såna skor som jag brukar ha. Jag vill ju liksom smälta in utan att tappa bort mig själv.
Äh, nu blev det en massa svammel, men jag måste börja skriva av mig igen, ungefär som jag gjorde under graviditeten, så förmodligen kommer fler såna här inlägg då och då, hoppas ni orkar.
När jag läste ditt inlägg blev jag ledsen. Du är ju en sådan stark, otrolig kvinna som nyss fött en människa till livet. Det är helt ofattbart underbart! Så man vill ju bara att du skall vara lycklig och hitta dig själv. Jag önskar av hela mitt hjärta att du når den platsen snart.
Tack! Jag kände mig mycket bättre redan dagen efter, och nu mår jag också bra! Men jag antar att hormonerna spökar ibland samt att vänja sig vid en bebis i huset inte alltid är så lätt. Det är något helt nytt och ibland tvivlar man på sin förmåga, det tror jag alla gör.
Kram på dig!
Jag tycker helt klart att du ska klä dig som du klädde dig förrut =) Du har en skön klädsmak, fortsärtt bara med det =)
Heii!
Du är precis samma person som innan, fast lite bättre 🙂 Jag är otroligt imponerad och inspirerad av dig, du är fantastisk och jättemodig!
När du känner dig redo och alla bitar fallit på plats igen ska du ta med dig Charlie till Stockholm så ska vi göra stan osäker i de högsta av klackar och fika på varenda café vi ser och kanske shoppa ännu högra klackar haha.
Massor av pepp-kramar! C
Men gud, tack för de fina orden!
Ja, en Stockholmsresa skulle vara kul! 🙂
Kram
Jag kan tänka mig att det är en stor omställning och du är garanterat inte ensam om att känna så som du gör. Låt det ta tid och försök att hitta dig själv i det stadiet du är i nu, försök inte anpassa dig till andra utan se till att följa ditt hjärta!
Kram
Tack vännen!
Har du kollat in det här inlägget 😉 ?
http://www.underbaraclara.nu/190888/2011/03/25/jamfor-er-inte-med-mig-for-jag-jamfor-mig-da-rakt-inte-med-er/
Jo, jag har sett det, himla bra skrivet! Man känner igen sig 🙂
Jag förstår till viss del hur du tänker. (Har nu ett precis lika gammalt barn som dig men det är mitt andra.) Jag har också haft mycket svårt att gå bara några meter från mitt barn och dessutom tyckt att det känts svårt att åka till stan för man vet aldrig om barnet börjar skrika. Men det här går över efter ett tag och dessutom får man tänka på att detta med amning och sånt är ju egentligen en väldigt begränsad period. Den här perioden är till för att skapa band till barnet och ge trygghet och bra start åt barnet.
Däremot har jag aldrig tänkt på det där hur jag ska klä mig. Jag klär mig i det som jag trivs i och bryr mig inte om det passar en mamma eller inte. Däremot har min kropp verkligen förändrats och jag har verkligen INTE kommit tillbaka till startvikt, tyvärr! Min mage ser fortfarande ut som att jag är gravid. Inte alls roligt och jag försöker hitta kläder som gör att inte magen syns men ändå att det ska vara lätt att amma. Inte lätt att hitta. Just nu har jag mest strumpbyxor, kort tajt svart kjol, amningslinne och någon tröja/skjorta som inte alls är tajt.
Vi har en liten grabb som har oftast riktigt ont i magen på kvällen så jag har lämnat över barnet till min sambo när jag ammat och gått en liten promenad, bara för att rensa tankarna och få lite motion. Då brukar jag må bättre och känna mycket mer ork att höra mer skrik igen.
Just nu skriker Charlie en hel del på kvällarna också, så det där med att lämna över ska jag testa! Brukar oftast ta på mig allt bärande själv, vill liksom inte belasta någon annan, men det är ju helt fel att tänka så, det är ju ändå barnets pappa… Och han skulle gärna göra det, men jag antar att man hamnar i en mammafälla ibland.
Oj vad jag känner igen mig!
Känner precis som du, även om det börjar släppa mer och mer.
Men den där känslan av att ha tappat bort sig själv, ingen egentid och när man väl får åka hemifrån själv så ligger en stress hela tiden över en, ringer Rickard snart och säger att det är full kalabalik därhemma? Även om jag vet att vi har ersättning hemma och han mycket väl kan äta det istället…
Jag saknar träning jättemycket, både för att få ”tillbaka” kroppen, men även för att man mår så sjukt bra av det. Men jag vågar inte fara dit med Kalle, av precis samma anledning som du fasar stan..Tänk om han börjar tok skrika?
De gånger jag har varit på stan har jag nästan sprungit genom affärerna, och direkt han har gnytt har jag dragit mig hemåt…Förutom den gången jag var med min lilla syster, då hon mer eller mindre tvingade mig att amma lite här och där =) Och det var ju bra för då såg jag ju att jag klarade av det…
Och jag kan ibland känna sån grym avundsjuka på Rickard, att hans liv kan vara ganska likt som det var innan. Han kan dra iväg och köra skoter och sova hela nätter, själv är man en mjölk ko som aldrig är utvilad =)
För mig är det som om självförtroendet rasat totalt i botten, och jag tvivlar lite på allt jag gör.
Men jag är ändå övertygad om att det är för att man ska hitta sig själv igen – i rollen som mamma.
Vi måste ses snart igen tror jag, och prata av oss lite =) Sköt om dig!
Ser jag en mamma i tennisskor, mjukisbyxor mm så kan jag hellre tycka att det känns tragiskt. Man ska väl inte behöva vara ful bara för man är mamma?
Jag tycker du ska piffa upp dig, gå på stan i dina klackar och känna dig som förut. Det är DU som bestämmer hur du är som mamma. Ingen annan. Pumpa mjölk och lämna dina killar en kväll eller förmiddag. För det behövs. Gå på stan själv eller med en kompis. Gör naglarna fina eller kanske fotmassage?
Ibland måste man få vara för sig själv en stund.
Kram till dig Johanna
Nej, självklart ska man inte vara ful! Jag har bara lite svårt att känna mig fin just nu… Men det kommer nog! Det är det där med att hitta sig själv igen tror jag. Har precis köpt en pump också, så den ska testas snart!
Kram kram
Det måste ju vara en massa tankar och känslor att deala med, livet förändras ju så mycket! Men jag antar att man till sist hittar ett förhållningssätt till allt det nya.
Tråkigt att höra att du känner dig nere, jag är själv inte mamma men jag känner igen mig över vår deppen. Självklart är det härligt med solen och att det tinar ute, men ibland känns det som att man MÅSTE vara lycklig för att det är vår och det kan göra mig så deppig. Gillar din blogg jättemycket, just för att du har en sådan härlig variation mellan mode/mammaroll/ och allt det andra, sedan har du väldigt bra smak också. You go girl, ta det lugnt det löser sig. Är själv från Bureå och jag vet hur det är, man vill inte vara för fashion för då sticker man ut enormt känns det som ibland.
Kram/ My
Ja, precis!
Tack så mycket!
Kram
Hej Johanna! Först och främst vill jag börja med att säga grattis till din fina pojke:)Sedan måste jag också berömma dig för din blogg som jag följt ett tag nu (är tyvärr dålig på att kommentera).Älskar skor och mode jag också:).Fick själv en underbar liten tjej för drygt 1 1/2 år sedan och jag känner igen mig i det du skriver.Jag saknade också egentiden som man tagit för given (går inte att förstå hur det är innan man själv får barn) och kände mig ganska låst i början.Självklart var jag överlycklig över mitt lilla mirakel, men ändå grät jag för mig själv i stort sett varje dag i ca 3 månader.Kunde inte ta på vad det var,pratade mycket med min syster om det som själv har barn och hon tröstade med att säga det är en jättestor omställning (speciellt då för mamman som ammar) plus att det är mycket hormoner i gungning.Blev ju inte bättre av att amningen inte fungerade jättebra för mig heller,kände mig oduglig stundtals.Det värsta var ändå känslan av att känna sig onormal,skulle man inte vara gladare som nybliven mamma?Läste en del på sajten Familjeliv på nätet och då förstod jag att jag inte var ensam,det är vanligare än man tror men pratas inte så mycket om det.På BVC sa de också det är normalt som jag kände,men att om det skulle hålla i sig kunde det vara förlossningsdepression.Som tur var gick det över,tror det har väldigt mycket med hormoner att göra plus omställningen som sagt.Man kommer in i det och med tiden får man också mer egentid (när de är nyfödda är de ju som klistrade vid en,min dotter ville bli buren jämt).Det tar nog några månader för de flesta att komma in i det,sedan blir det enklare. Oj,vad långt det blev nu men jag kände jag var tvungen att skriva så du förstår det du känner är fullt normalt! Lycka till nu:) kram Lina
Tack för en himla fin kommentar! Och vad roligt att du läser bloggen 🙂
Det är nog vanligare än vad man tror. Omställningen är stor och man kan inte förstå det innan man själv fått barn. Vissa dagar är verkligen skit, när ungen bara vill bli buren och nästan bara skriker, då känner man sig maktlös, dålig och otroligt less. Man är inte glad just då, och det känns fel, även om det inte är det. Som tur är kommer stunder då han ler och skrattar, då man får gensvar eller märker att han gillar det man just gjorde, om det nu var sången man sjöng eller sättet man vaggade på, och då känns allt värt det igen 🙂
Kram
Åh Johanna jag känner igen mig i allt du skriver!
Jag är ju dock lite bortskämd med att jag kan bege mig en bit från hemmet om karln är hemma. Men på veckorna är jag också låst, precis som charlie så har alfons inget emot att fara ut på äventyr men jag är ännu så osäker på min nya roll att jag aldrig vågar.
Vårdeprission brukar jag också ha.. men jag har inte reflekterat över det den här gången då allt fokus har vart på den nya omställningen. Men det kan ju tänkas att det bidrar stort till att situationen förvärras för oss båda.
Klart att man ska kunna ha höga klackar som mamma, även om jag inte heller riktigt vågar än.. men vi är ju unga fantastiska mammor som älskar mode!
Jag har funderat på att ta kontakt med någon om inte babybluesen släpper snart.
Kanske bara prata med någon för att se till att det inte är något som skulle behöva åtgärdas. Man vill ju inte gå runt med ångest nu när man har en nyfödd. Det sliter för mycket.
Jag hoppas att du fortsätter att skriva av dig, det hjälper säkert! Det är skönt att känna att man inte är ensam.
Stor kram på dig fantastiska kvinna!
Förstår precis hur du känner dig. Kände mig lika dan själv. De första 1-2 månaderna gjorde inte jag så mycket själv med Challe för jag vågade inte. Men sen så gav de med sig och nu hänger han på i allt och han får gnälla och grina. De skiter jag i 😉 Så kände dig inte dålig! Du är den bästa mamma just som du kan vara och för din son.
Sen de där med kroppen, så säger jag samma. De är som att jag har blivit bredare över höfterna. I all Såg att även Anine Bing (läs hennes underbar blogg på Mama) hon la upp en bild på henne i ett par jeans som hon hade klippt upp och sytt ut med hjälp av broderi tråd och hon hade gått ner allt från gravid tiden och så även hon har en förändrad kropp. Så skönt när modeller bjuder på sig själv. För då känns de så mycket ”bättre” på något sätt 🙂 att alla är vi lika!
Jag kan säga så här, jag klädde mig väldigt trist de första 8mån efter Challe kom nu har jag börjat ta igen min dåliga smak och kör lite mer ”fashion” igen och de känns så gött. Kör dock mer casual och street nu.. kanske inte über modernt. Och orkat inte klackar 🙂 Men kör på de du trivs i och försök bara hitta dig själv igen, de kan ta tid men du kommer göra de!
Kram till dig från mig.
Det där med höfterna känner jag igen, det är där jag blivit bredast. Men det kanske är för att bäckenet vidgats?
Känner igen mig i det där med kläderna, att dom inte passar. Jag blev tokig i början o gick bara i leggings el mjukisar. Nu 1 år senare kan jag ha vissa jeans, om dom är låga. jag har rensat i min garderob och fyndat nytt på rean så lite som jag känner mig bekväm o någorlunda snygg i har jag. Har inte mkt som sitter åt, i såfall har jag nått pösigt över. Men varje gång jag ser mig i spegeln är det inte samma kropp, har ca 5 kg kvar och den har förändrats. Tycker inte om vad jag ser, men försöker hålla mig i från speglar så gott det går. En dag måste jag acceptera det. och det där med att ha vad man hade innan vi fick barn, klart du kan. 🙂 jag själv kan inte gå i klackar nu efter, mina fötter har förändrats och jag har gått upp en storlek. Bara för att man blivit mamma behöver man inte klä sig som en 40 åring :p
Jag tror det är hormonerna som spökar. Hoppas det försvinner snart så du kan njuta av våren och sommaren 🙂
Och att charlie vill bli buren hela tiden, så hade vi det med. Sen började min sambo med att sätta babysittern på bordet så hon kom upp i vår höjd och såg mer då blev hon nöjd, kunde tillochmed somna 🙂 (när hon börja röra på sig mer tog vi självklart ner den) Och att hon skulle ligga själv på golvet, nej du inte min tös inte. Hon hatade att ligga på mage och satt först innan hon låg på mage, rulla runt och kröp. Så när hon börja sitta själv vid 4-5 månader så kunde hon va på golvet själv med sina leksaker. då började vi kunna göra saker utan henne i famnen.
jag själv blev tokig av o sitta inne så jag va ute mkt, gick på stan o va på öf. börja hon skrika så fick man försöka trösta. oftast va det ju bara mat eller ny blöja, kanske lite gaser. barn skriker så är det, och jag tror ingen skulle tycka du är en dålig mamma för att han skriker. Du hittar snart både dig själv och rollen som mamma 🙂
Kram på dig. 🙂 (oj det blev visst ett långt inlägg)
Vi brukar också ha babysittern på bordet när vi är där, men det funkar bara korta stunder. Men han är trots allt inte så gammal ännu, så jag hoppas det blir bättre 🙂
Kram
Trots att jag inte har barn själv så känner jag igen mig så väl i dina tankar. Eller precis som jag tänker att jag skulle tänka ifall jag fick barn… Men det är klart att du ska fortsätta klä dig och vara som DU är. När jag ser en mamma på stan med snygga kläder, klackar osv. så tänker jag direkt att hon är en person som är just sig själv, en egen självständig person, ser sig själv som något mer än ”bara” mamma. På ett positivt sätt alltså.
Ang. våren – jag är likadan. Efter att ha kämpat sig igenom en hel vinter så kommer äntligen solen och ljuset och då ”ska” man njuta, få massor av energi och springa ut i värmen! Men i verkligheten är jag helt utmattad av allt det där kämpandet och vill helst att våren ska vänta ett par månader till, så att jag kan orka med den när den kommer och inte som nu bara mest vill… sova.
Massor med kramar till dig! Tycker hemskt mycket om dina såna här ärliga, utlämnande inlägg. Keep ’em coming! 🙂
Tack!
självklart ska du kunna ha samma kläder som förut.. även samma skor! varför ska du INTE kunna ha det? för att du är rädd för vad folk där du bor ska tycka? ska du behöva ändras för att de har dålig smak.. näää.
stirrar dom är dom bara avundsjuka över vilken snygg mamma som kommer gåendes..
bara för att man är mamma behöver man inte klippa av sig håret och se skittråkig ut…
Tack!
Kram
Det är nog hormonernas krig. Du kanske skulle behöva lite egentid. Det finns väl mjölkersättning,
bröstpump och dyl. Du behöver inte känna dig låst, sambon fixar säkert det hela. Dela med dig
av ansvaret till honom. Klackar javisst ska du ha det!
Pump har vi precis skaffat, ska testa den framöver 🙂
Det är precis så det är. Jag tyckte inte att kroppen blev helt sig lik efter men efter ca 6-9 månader tyckte jag det kändes OK. Låt det ta sin tid så ska du se att det blir bra. 🙂
Jag tror att alla får en chock mer eller mindre när det gäller egentiden men på något sätt ställer man om sig så småningom. Jag tyckte det vara ganska rörigt de första 2-3 månaderna sedan var det hur mysigt som helst. Mitt tips är att amma framför datorn med amningskudde så du kan surfa lite eller göra vad du vill. Mitt andra tips är att skaffa en bärsjal som du både kan bära omkring den lille med och ev. amma också. Bärsjalen kan du ha med i stan också om du behöver ta upp honom så har du händerna fria.
Och sedan gör inte hormonerna eller sömnbristen det bättre heller, men håll ut, det blir bättre. 🙂
Kram!
Tack för tips och kloka ord!
Kram
DU E BÄST!
tro på dig själv.
kram jag finns här för dig
Tack fina!
Skickar en kram.
Önskar dig en bra helg men även en härlig fredag.
kram
Sussi
glöm ej att vi ändrar tid på söndag.
Tack!
Kram
Ähh .. men du.. tror att det är som du säger – hormoner ! Du är lika fab som vanligt !! Och om du ursäktar så har du hört talas om milf? ;)Klart du ska ha dina klackar ! Fast jag fattar.. Så där kan jag också känna om min ålder – kan jag ha det här? Men det är nog bara vi själv som sätter begränsningarna. Klart vi orkar !!! Livet har inte bara glamour sidor.
Ha en underbar helg !
Haha, du är för go´! Tack 🙂
Kram på dig och trevlig helg!