Tankarna om den egna kroppen hinner ju ändras en hel del under en graviditet. I alla fall för mig. I början gillade jag inte riktigt att folk tog i mig, jag tyckte att magen aldrig växte och jag hade svårt att berätta för folk att jag var gravid. Det kändes liksom inte som jag. Det var overkligt att JAG skulle ha barn. Jag har ju aldrig sett mig själv som en mamma. När magen började puta lite sådär i halvtid kände jag mig bara fet. Den var ju fortfarande degig och slapp, inte så där rund så man verkligen såg att det var en gravidmage. Jag hade också väldigt svårt att hantera min viktuppgång. Trots att jag inte hade gått upp mycket då så mådde jag dåligt över det. Jag har aldrig varit någon som tänkt på vad jag ätit, jag älskar att äta, men vikt har jag alltid haft svårt att hantera. Jag slutade väga mig och mådde då bättre. Sedan när magen verkligen började bli rund, när man liksom inte kunde ta miste längre, så mådde jag bättre. Den sista trimestern är hittills min favorit. Jag har mått som bäst den här perioden och jag trivs med min mage. Det känns roligare att klä sig igen (jag är bara ledsen över att jag inte kan ha de skor jag vill, haha) och det känns roligt att magen verkligen syns. Man kan aldrig veta hur saker och ting utvecklar sig, men jag hoppas jag får fortsätta att må bra de här sista veckorna också.
GRAVIDITETSTANKAR
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Känner verkligen igen mig i vad du skriver! I början tyckte jag mest alla förändringar med kroppen var jobbiga, men nu känns det lite häftigt allt som händer dag för dag 🙂
(Och var glad för att du slipper alla konstiga hormondrömmar, man kan ju bli knäpp för mindre :P)
Kul att höra att det känns bättre nu, och jag hoppas förstås att det fortsätter så. Du har en jättefin bebismage – bra att du ser det själv nu också. 😉
Tack gumman!
Dina tankar om din graviditet stämmer så bra in på vad jag själv känner och tänker om min egen. Känns skönt att man inte är ensam:)
Samma här, skönt att man inte är ensam 🙂
så var det typ för mig med. men mera att hela min identitet ändrades.. har fortfarande inte hittat rätt. Som typ vad jag vill jobba med eller hur jag vill leva. Allt är bebis nu.. jag var iofs väldigt stolt som gravid . visade magen och kände mig viktig;)
Fint att du delar med dig detta, för detta är inte alls ovanligt att känna.
Min kusin beskrev sin graviditet på nästan samma sätt. Man är inte en dålig människa bara för att man känner som man känner. Sedan så läste jag i en mamma tidning att många får förlossnings depp.. Jag blev lite deppig när jag fick reda på att sonen var sjuk. Men visste inte att jag var deppig under den stunden. Kramis DU ÄR SUPER SNYGG.
Tack för dina fina ord!
Kram
Det kommer bli så bra så 🙂
Läser, tar in och funderar men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig som bäst. Detta är något som gör mig mållös men jag ÖNSKAR dig all lycka. Behåll dina positiva tankar.
SV: tack så jätte mkt! 😀
Okej 🙂 vad olika det är. jag har aldrig hört att någon haft sin bebis med huvudet neråt hela tiden 🙂
Jag hoppas att den lagt sig med huvudet neråt på torsdag när jag ska till bm.. Det får liksom förlossningen att kännas närmare även om det är ett tag kvar 🙂