De första veckorna efter plusset var jag så nervös. Var det verkligen på riktigt nu? Jag kollade efter mensen varje gång jag var på toa, jag kunde inte riktigt fatta det. Men inget hände fram till vecka sex. Då fick jag magsmärtor, som kramper på ena sidan. Typ som sammandragningar, de kom med jämna mellanrum. När det hade varat ca ett dygn ringde jag sjukvårdsupplysningen och de tyckte att jag skulle åka in till akuten för jag var tydligen i riskveckan för utomkvedshavandeskap. Vecka sex är visst den vecka då det upptäcks. Jag bröt ihop.
Väl inne på akuten kollade de blodtryck och andra basic saker och sedan fick jag vänta på att en barnmorska skulle komma ned från förlossningen. Jag fick göra ett VUL. Hon såg då att ägget satt på rätt ställe men det var alldeles för tidigt för att kunna se några hjärtslag, embryot var för ungt helt enkelt. Hon såg dessutom en utsmetad fläck (kan inte beskriva det på ett bättre sätt) bredvid ägget, och sådana utsmetade fläckar burkar tydligen vara vätska, tex blod. Så glädjen över att ägget var på rätt plats förbyttes snabbt till oro igen. Hon kunde inte säga exakt vad det var men hon sa att det kan vara ett missfall på gång och det är inget vi kan göra något åt. Och smärtan kunde hon inte förklara, förutom att ibland så känner man av den äggstock som släppt ägget, och det kunde alltså vara det som spökade. Så jag fick åka hem igen och vänta och se om jag skulle börja blöda. Smärtan avtog under dagen, vilket var skönt, men nu började en väntan igen….
Vanan att titta efter blod varje gång jag gick på toa fortsatte. När jag kom till vecka tio och inget hade hänt så började jag slappna av lite. Jag har nämligen en bekant som började blöda och fick missfall i vecka tio och när de undersökte henne så trodde de att ägget dött några veckor tidigare, för det var så litet. Nu hade jag alltså passerat både den kritiska vecka sex och den jobbiga vecka tio när hennes missfall hade visat sig. Oron avtog lite, men fanns ändå ständigt i bakhuvudet. Först i vecka tolv vågade vi berätta för våra familjer att vi skulle ha barn igen, med Charlie fick de veta mycket tidigare än så. Och efter ultraljudet gjorde vi det offentligt genom att lägga ut bilden på sociala medier. Trots att det hade börjat synas lite då, och jag hade börjat känna rörelser, så hade jag ändå svårt att förstå det. Jag har fortfarande svårt att förstå det, trots att magen börjar vara rätt rejäl nu i vecka 30. ♥
Jag minns verkligen den där oron man hade dom första veckorna! Oron finns iof fortfarande kvar men nu oroar man sig över andra saker, hehe alltid är det nått! 🙂 kram till dig och magen
Det är sant, alltid är det nåt 🙂
Men oron denna gång var större än med mitt första barn. Man tycker man borde vara lugnare andra gången! 🙂
tack snälla:) ja:S hur var det med C? usch jobbigt.. tack snälla du
Jag hade inga som helst problem med C, lite foglossning och vätskeansamling på slutet, men inget i börja som det var nu.
ååå gud de är ju som att läsa om mig själv :/ jag hade också smärtor i vecka 6, dom trodde iaf att de var v 6. Misstänkt utomkveds, svart vätska på skärmen som var borta dagen efter? ingen förklaring. Smärtan kunde vara så pga graviditet. Hade ont med första också. Nu v 11 snart å jag är lite lugn, men jag är som du :S orolig
Först och främst, stort grattis till graviditeten! Men visst är det jobbigt när första tiden ska strula så. Jag kände ingenting liknande med C och som tur var gick det ju över efter någon dag för mig, men oron tog ju flera veckor att bli av med. Hoppas din fortsatta tid som gravid blir lite lättare!
Vad jobbigt med all oro i början men skönt att de blev så bra!
Ja, oron var särskilt påtaglig eftersom det hade varit så jobbigt att ens få det där plusset… Men det blev ju bra till slut 🙂