By Bohed

Att bli lämnad på förskolan har verkligen inte varit någon favoritaktivitet hos Charlie. under hela våren var det mycket tårar varje gång, och det gjorde verkligen ont i mammahjärtat. De sista tre dagarna innan sommarlovet gick det dock jättebra, men när han började om igen hamnade vi i samma situation som under våren. Under de senaste två veckorna har det dock gått bättre. De är ute på gården när jag lämnar vilket har underlättat massor, för Charlie är en riktig utekille. (Jag gruvar mig för hur det ska gå under vintern, då de kanske inte har hunnit ut eller kanske väljer att vara inne för att det är för kallt eller så…) Han har inte riktigt velat släppa mig och det har varit lite gnäll, men vi har kunnat distrahera honom med en favorittraktor han har där och så har jag kunnat säga hej då.

Idag gjorde jag samma sak. Pratade om förskolan under morgonen och när vi kom dit frågade jag om vi skulle se om vi hittade traktorn han brukade leka med. Han gick med på att hoppa ner på marken då, men sträckte sig direkt upp till pedagogen som tog emot oss (det har han aldrig gjort förr, jag har varit tvungen att lämna över honom). Då sa jag hej då, nu ska mamma åka och jobba, pappa kommer och hämtar dig sen. Då vände han sig mot mig och vinkade! Det är svårt att förklara hur den lilla gesten kan betyda så mycket, men jag blev överlycklig! Han visade att det var okej att jag åkte, att han kände sig trygg med pedagogen och att han skulle vara där under dagen. Jag blev alldeles gråtfärdig och hade glädjetårar i ögonen under hela bilresan till jobbet! Jag får det nu också när jag sitter och skriver, helt ofattbart så skönt att det gick bra! Jag hoppas jag får uppleva fler lämningar som dessa. ♥