När jag var gravid skrev jag ganska ofta om mina känslor, att jag inte trivdes som gravid, hur jag mådde och så vidare. Som mamma har jag inte varit lika öppen, men nu tänkte jag skriva ner några rader om hur jag upplevt mitt första år som mamma. Eller några rader är kanske i underkant, det här blir många rader. Det blir säkert också väldigt osammanhängande, men det får ni ta, ni som orkar läsa. Texten är ändå mest för min egen skull.
Det har varit tungt. Dagarna efter förlossningen upplevde jag som rätt okej. Visst var det en stor omställning, men det kändes ändå helt okej. Dock förstod jag aldrig den där totala förälskelsen som alla pratade om. Att det var SÅ speciellt att få barn, att man inte kunde beskriva kärleken med ord. Så kände aldrig jag. Jag vet inte om det beror på mina känslor under graviditeten eller om det berodde på att jag aldrig fick upp honom på bröstet vid förlossningen, men jag hade väldigt svårt att knyta an. Det tog flera månader innan jag vågade säga något till min BVC-sköterska och skriva om det här på bloggen. Då hade det börjat kännas lättare, men det var fortfarande svårt och hon sa att det var ganska normalt. Hon sa aldrig något om förlossningsdepression, men ibland undrar jag om jag kanske ändå har (haft) det?
Sommaren hade jag verkligen sett fram emot, men den blev tokvarm och jag tyckte det var jättejobbigt. Jag upplevde att jag inte kunde vara ute så mycket, eftersom det blev för varmt för Charlie då. Vi svettades båda floder och höll oss mest hemma. Jag började tycka det var jobbigt att ta mig någonstans även om jag älskar att umgås med folk. Att sambon jobbade hela sommaren vilket gjorde att jag inte hade någon bil kan ha bidragit till att det kändes så jobbigt. Jag kände mig låst. (Men det var inte hans fel.) Charlie började sova väldigt dåligt under denna period också, och jag kände mig totalt utmattad. Jag längtade efter hösten och kylan så att det skulle vara mer okej att vistas inomhus.
Hösten kom, men Charlie sov fortfarande dåligt. Det jag tyckte var jobbigast var att han sov så korta stunder på dagen, max 30 minuter åt gången. Jag fick ju aldrig tid för mig själv! Jag ville ha lite tid för mig själv, för att kunna återhämta mig och tanka lite energi, men det hände väldigt sällan.
Under vintern blev det lite bättre, hans vilostunder blev längre och nu sover han ca 2 timmar mitt på dagen. Jag hinner då pyssla hemma, sitta vid datorn, vila, baka, tvätta, eller vad jag nu känner för och det är så skönt! Att han börjat gå och blivit mer självständig är också otroligt skönt. Han har, ända sedan han var mini, varit en bebis man ska bära och det tar på kroppen och ryggen efter ett tag. Vi leker på ett helt annat sätt nu och både han och jag är gladare.
Jag kan lätt säga att jag inte är en bebismamma, jag trivs så mycket bättre nu när han är mer som ett barn, och det är först nu jag börjar känna den där stora kärleken. Den har vuxit fram och jag ser fram emot denna sommar och alla år som kommer. Tänk vad mycket roligare det blir när han kan vara med på saker, på ett helt annat sätt! Just nu längtar jag inte efter fler barn, jag tycker graviditeten och bebistiden är alltför jobbig.
Trots att jag trivs väldigt bra nu så är vissa dagar fortfarande väldigt tunga. Att bli mamma förändrar en som person, helt klart. Jag har blivit ännu mer osäker på mig själv, jag jämför mig ofta med andra och känner mig dålig. Jag ser inte det Charlie kan utan tänker ofta på det han inte kan, jämför honom med andra barn och känner mig misslyckad när någon som är yngre kan något sam han inte kan. Trots att jag vet att alla är olika och att alla mammor lär sina barn olika saker. En sjunger mycket, en del läser mycket, en del leker mycket.
Jag trivs inte med hur jag ser ut nu, de extra kilon jag bär på, men jag har inte energi till att göra något åt det. Jag orkar inte. Jag känner mig trött ofta och många dagar skulle jag helst bara ligga på soffan. Jag sminkar mig nästan aldrig, och jag går mest runt i mjukbyxor och hoodie. Varför ska jag klä mig och fixa mig när vi nästan aldrig går ut genom dörren? (Förutom till affären och öppna förskolan någon gång i veckan.) Jag kan ibland känna avundsjuka, svartsjuka och bitterhet mot de mammor som verkar så glada hela tiden, som trivs med livet och som kommer i sina byxor igen. Trots att jag vet att det finns lika många som inte gör det. Men men.
Så går tankarna nu, men jag hoppas det ändras snart. I april börjar jag jobba igen och jag längtar till att få träffa massor av människor, dagarna i ända. I arbetet rör jag också mycket på mig, så då kanske ett par kilon försvinner, man kan ju alltid hoppas!
Som flera redan skrivit, du är så modig som berättar! Jag läste ditt inlägg och vill säga till dig att du inte är ensam om att känna sådär. Jag hade också otroligt svårt att knyta an till Alma, och kan fortfarande känna att det inte känns 100%. I början när hon kom så kände jag mig alldeles överväldigad, jag ville helst bara lämna henne hos sin pappa och åka hemifrån. Jag höll på att bli knäpp på att aldrig få någon egentid, att aldrig få sova. Jag ser inte tillbaka på bebistiden i något rosa skimmer, och den där omedelbara förälskelsen som många pratar om ska inträffa vid förlossningen hände inte mig heller. Kärleken till min dotter har växt fram, men jag känner att det är en bit kvar att gå. Jag kan fortfarande känna att jag bara vill fly ibland. Jag har läst på om förlossningsdepression och jag är ganska säker på att jag har någon lindrigare variant av det. Jag var dessutom deppig innan och under graviditeten också och det är ju en stor riskfaktor när det gäller förl.depression.
Men som du också beskriver det, det blir lättare ju större barnen blir. Det är som en befrielse att Alma går och kan leka väldigt bra själv. Det enda som inte är bra nu är nattsömnen… Jag ser också framemot sommaren, nu kan man göra mer roliga saker tillsammans än vad vi kunde förra året. Det kommer bara att bli bättre, vi håller tummarna 🙂
Kram på dig
Du skriver precis som jag känner!
Och nu vet du att du inte heller är ensam!
Kram <3
Extrakilon ? Johanna du e så fin som du e 😀
Och jag håller med dig, det e skönt då dom börjar gå 😀 speciellt också då man ska vara ute !
Dom leker på ett helt annat sätt också 😀
Bamse Kram!
Tack! Men alla gravidkilon är inte borta, det är det jag stör mig på 🙂
Ja, utelek funkar ju liksom inte när det bara sitter i vagnen hela tiden, det är mycket roligare nu 🙂
Kram kram
Hej söt! Jag är ledsen att du har känt så, mått så dåligt och gått igenom det du har gjort. Det är inte lätt, och du är inte ensam om det. Jag kan inte säga mycket mer eftersom bebisen har inte kommit än men jag hoppas på det bästa. Hoppas på det bästa för er med och att de blir bara bättre och bättre med tiden! Du ska verkligen inte känna dig dålig eller misslyckad för att någon utvecklas snabbare eller kan något i dagsläget som ditt barn inte kan, alla är olika, alla gör saker i sin takt. Du ska vara stolt för det han kan göra istället 🙂 Kolla de positiva.. Tacka Gud att du har ett friskt och normalt barn.
Jag läste igenom lite kommentarerna som du har fått. Min kompis berättade att det är väldigt svårt för henne att gå ut, att de tar jättelång tid tills hon planerar etc för att kunna komma ut, jag försöker vara positiv till det redan nu. I Mitt huvud så ser jag massa långa vår promenader med vagnen (men man vet aldrig om det blir så)..
Det Tina skrev om att hon och hennes kille bråkar om ekonomin, jag och min man har ju gemensamt bankkonto, så alla pengar är gemensamma, men bara med min lön så är det 6000kr mindre per månad. Han är arbetslös nu, och a-kassan har nekat han till ersättningsrättighet fastän han ahr rätt till det. Det kommer vara jobbigt där men sedan ser jag det positiva i det hela att han är hemma. Han kan hjälpa mig första tiden. Som du skrev, du hade inte tid för dig själv, jag hoppas att jag kommer kunna få det eftersom min man är så barnkär (han har en STOR familj), för jag tror att det är de man behöver lite tid för sig själv då och då.
Jag tror även om du hade det, att du skulle mått bättre. Hur var det tiden din sambo var hemma? (dvs efter jobbet/fritiden/helgerna) mådde du bättre då?
Önskar er allt det bästa one more time.. modigt av dig att dela med dig utav de här! Du borde pratat med barnmorskorna om detta, lättat ditt hjärta. Dom dömmer dig inte, det är olika för alla.
Kramar/V
fint att du delar med dig!
jag tror alla har det mer eller mindre jobbigt första året.
min bvc.sköterska frågade mig varje gång hur jag mådde, och påminde om att det fanns psykolog att prata med om jag ville.
jag tyckte det var jobbigt i början att få barn men tillhör de som var/är väldigt glad åt att ha barn och tog mig igenom det.
våga be om hjälp! allt blir mkt lättare då! 🙂
Hoppas du får en finare framtid.
kram
Vår sköterska frågar hur det går, (inte hur jag mår) och jag svarar alltid Bra… ordet kommer liksom automatiskt och jag orkar inte säga något annat. Har inget stort förtroende för just den sköterskan. De hade en annan som kändes jättebra, men hon slutade pga utbrändhet 🙁
Framtiden känns dock ljus, jag tycker det blir bättre och bättre!
MEN GUD vilken lång kommentar det blev. Jag ber om ursäkt om det… 🙂
Vad modig du är som vågar vara så ärlig och dela med dig, vad starkt av dig tycker jag! Att träffa folk och inte komma utanför dörren gör mycket och när jag bara sitter inne och sambon jobbar så sjunker genast humören och orken rakt i botten. Nu har jag haft ”tur” som haft sambon hemma i 4 månader på grund av ryggont, men å andra sidan har vi inga pengar nu. Att vara förälder har varit lättare eftersom vi varit 2 hela tiden, men vi bråkar mycket om ekonomin och har inga pengar att röra oss med nu så det är väl både på gott och ont kan man säga.
Jag hade också svårt i början, men av en annan anledning än du. Jag hade inte förlossningsdepression men jag blev nog lite hysterisk och borde kanske till och med gått och pratat med någon. Jag har fortfarande lite svårt men det är mycket bättre nu. Den här kärleken slog mig med storm och med den kom också en rejäl dos ångest. Varje sekund som jag sov, varje sekund jag duschade, varje sekund jag var utanför dörren eller varje sekund jag helt enkelt inte var med Minna så missade jag ju en tid av hennes liv. Jag missade flera sekunder och flera minuter som aldrig någonsin skulle komma tillbaka. För varje timme jag sov så försvann också en timme ur våra liv som jag aldrig skulle få tillbaka, den var för alltid förlorad. När sambon bad mig lite försiktigt att gå till ICA och handla lite saker så satt jag i soffan och grät floder för att jag då skulle missa tid tillsammans med Minna. Det kändes som jag missade hela hennes uppväxt om jag gjorde något annat än att vara med henne.
Det kanske låter ”fint” på ett sätt men det har också varit väldigt jobbigt. Jag har från början älskat henne så det bokstavligt talat gjort ont och det har nog inte varit nyttigt.
Nu har jag lärt mig att slappna av lite mer men jag har fortfarande vissa problem. Jag har blivit väldigt rädd för att dö själv eftersom jag måste ju såklart finnas för Minna, hon klarar sig inte utan mig (det skulle hon ju göra egentligen, hon har ju sin pappa tex.) och sen också väldigt rädd för att hon ska dö såklart. Jag har gjort upp akutplaner i mitt huvud för hur vi ska överleva om det börjar brinna, om vi kör ner med bilen i havet (vi har inte ens bil…) och diverse andra katastrofscenarion. Det här har tagit en hel del energi och jag blir ibland helt matt av oro, men det har samtidigt känts nödvändigt.
När vi är i badhus har vi jätteroligt, samtidigt som jag har ont i magen eftersom det känns som att om Minna hamnar under ytan i kanske 3 sekunder (ungefär) så kommer hon ha hunnit drunka och vara död vilket gör att jag måste ha stenkoll på henne hela tiden så hon inte hamnar under ytan och helst inte heller får vatten i ansiktet..
Ja, du hör ju själv. Jag har blivit lite knäpp, haha, men å andra sidan börjar jag som sagt slappna av lite mer nu även om jag fortfarande har en del ”problem”. Men jag ÄLSKAR att vara mamma och livet är underbart tillsammans med Minna, men man blir matt av många orsaker.
Att jämföra dig med andra eller Charlie med andra är nog svårt att helt sluta med, men det borde du verkligen jobba på tycker jag. Det blir så tråkigt om man känner sig misslyckad eller dålig när du egentligen är världens bästa mamma till just Charlie och Charlie är världens finaste lilla Charlie! 🙂
Det gör absolut ingenting att kommentaren blev lång 🙂
Du är ju lika modig du som delar med dig av det här! Vi har nog alla våra ”problem” att ta itu med, och alla hanterar ju omställningen till att bli förälder med olika reaktioner. Den där nervositeten har jag dock aldrig känt, inte på samma sätt i alla fall. Men jag har en vän som tänker nästan precis som du, och hon får hjälp av en terapeut ibland. Att träffa en sån skulle nog alla, förälder eller ej, må bra av ibland, det finns alltid nåt man funderar på!
Att det kan hända en själv eller barnet något kommer man ju aldrig ifrån, och rädslorna förändras ju eftersom barnen växer. Men man kan inte förhindra, det som sker det sker, och man måste våga ge barnen plats att misslyckas och göra sig illa också. Man kan inte skydda dem mot allt, även om man skulle vilja!
Jag har inte varit ifrån Charlie särskilt mycket, men de gånger jag varit och handlat själv, eller varit på stan själv, tränat en stund, eller vad som helst, så har det varit skönt att komma hem igen. Det är ju så mycket roligare att ses om man hunnit sakna en stund. Det är bra för både mor och barn att få vara ifrån varandra ibland tror jag 🙂
Vi är de bästa mammorna för våra barn, och de är de bästa barnen för oss 🙂
Jag tänker spontant att sömnen måste ha gjort väldigt mycket, att få sova är ju ett grundläggande behov. Jag hade varit ett vrak om jag inte hade fått sova någolunda på nätterna.
Känner igen det där med sömnen på dagarna. Periodvis har ju Elly bara kunnat sova i famnen eller i vagnen och det har varit lite jobbigt eftersom jag har behövt en stund då och då för mig själv.
Jag tycker för det mesta om bäbislivet, men ibland är det verkligen tungt. Ikväll har jag gråtit högt för att jag är trött, känner mig ensam, för att det är krävande att passa på Elly hela tiden, för att hon inte vill sova. Jag har inte träffat andra vuxna på några dagar, tror jag blir lite knäpp av det också. Men det är påfrestande att ha barn, på flera sätt. Sen är det ju förstås helt underbart också!
Visst har brist på sömn gjort otroligt mycket. Jag känner stor skillnad nu när han äntligen börjat sova bättre på nätterna!
Och gråtit, ja det har man gjort flera gånger. Av utmattning, ensamhet, desperation… Men det får man. Jag intalar mig själv det flera gånger!
Kram
Tack för intressant läsning!
O tänk va olika man är!(tur är la det…)
Jag längtade inte alls till att börja igen.
Men shit va fort man komer in i det!
Snart är det mars o därefter april.
Det kommer att gå fort ska du se.
KRAM
Det kommer att gå hur fort som helst!
Jag är absolut inget ”proffs” men jag tror ändå att dina tankar och känslor är rätt normala…
Tror att dom där ”duktiga ” mammor också har sina svackor men döljer det bara !
Kram påre !
Ja, det kanske de gör. Skriver om rosa fluffiga dagar, för att verka så perfekta 🙂
Kram
Glömde ju skriva att jag tycker att du är modig som skriver om sånt här! Tror säkert många känner igen sig fast man inte talar så högt om såna här saker!
Fina Johanna! Jag blir lite ledsen när jag läser, för din skull! Både känner igen mig och inte… jag känner igen den där känslan av att ha svårt att knyta an, men jag hade tur och för mig varade den nog bara några dagar (jag hade så svårt med amningen i början och några veckor där var det riktigt tungt och allt kretsade bara kring det…) men jag oroade mig för att jag inte skulle få känna det där bandet av kärlek. Sen var jag mest orolig, galet orolig för att Edison skulle dö i sömnen, för att jag skulle tappa honom osv! Men jag har ändå njutit av de flesta stunderna och jag kan ärligt säga att jag älskar att vara mamma.
Håller med om att det första året är tufft… vissa dagar tycker jag att det ser ut som att jag har åldrats flera år under detta enda… Tycker jag har läst nånstans att många fler än man tror får mer eller mindre förlossningsdepression?!
Så skönt att du tycker att det är bättre nu i alla fall och jag önskar dig och din fina pojke den bästa våren och sommaren! Kanske kan det vara så också som du skriver att vissa är småbarnsmammor och vissa inte?!
Amningen funkade inte för oss heller. Den första månaden gick han knappt upp något, trots att det kändes som om jag ammade jämt. Sedan började vi varva med ersättning och då blev det bättre. Men amningen funkade ändå dåligt och när han var lite drygt tre månader gav jag upp. Jag kände att jag var tvungen att amma och det var en stor press, men när vi övergick till ersättning så kändes det lättare igen.
Tack för dina fina ord! Nu för tiden älskar jag också att vara mamma 🙂