Dagen efter Nikki föddes var det dags för den obligatoriska läkarundersökningen. Sambon och Charlie hade kommit för att hämta oss så vi ville bara få den bortgjord så vi kunde åka hem. Allt verkade vara precis som det skulle tills läkaren lyssnade på hjärtat. Hon lyssnade lite väl länge tyckte jag och när hon var klar fick vi veta varför… Hon hörde ett extraslag på det lilla hjärtat och det kom med jämna mellanrum hela tiden. Hon ville därför att vi skulle göra ett ekg. Vi fick gå till hjärtmottagningen med vår lilla bebis och de klistrade en massa elektroder på henne. De tog en ekg-kurva och så fick vi gå tillbaka till vårt rum. Efter ekg-analysen var gjord kom läkaren in till oss igen. Hon berättade att extraslaget syntes tydligt och att hon därför hade bokat ett ultraljud till dagen därpå. Vi skulle bli flyttade till barnavdelningen och fick inte åka hem som vi tänkt. Min familj fick åka hem utan oss och jag stannade med vår lilla tjej. Så otroligt ledsamt, särskilt för Charlie som varit så inställd på att få hem sin mamma (morsgris som han är) och bebisen som han längtat efter. Dock grät vi inte, jag tror vi var i nån sorys chock. Inget hade ju blivit som vi tänkt oss.
På barnavdelningen blev lillan uppkopplad till en hjärtmonitor. En sån där som är med i alla sjukhusserier och visar hjärtslagen på en skärm. En sån som piper om hjärtat slutar slå eller den tappar kontakten med elektroderna på kroppen. Min lilla lilla tjej fick ligga där, inbäddad i en liten säng full med sladdar på kroppen. Jag fick sova i ett eget rum, en bit ned i korridoren. Det kändes så konstigt att vara ensam helt plötsligt. Under natten hämtade de mig de gånger hon ville äta. Det var så läskigt att hålla henne med de där sladdarna ivägen, men så skönt att det ändå gick. Övrig tid tog de hand om henne. Som att ha en stab med nannys typ. Jag passade på att försöka sova då jag antog att nästa dag skulle bli påfrestande. Jag vaknade tidigt morgonen efter. Dagen för ultraljudet hade kommit och oron tog ordentligt tag i mig. Jag grät för första gången. Mjölken hade runnit till och brösten var spända och ömma så jag var säkert rätt hormonell också. Jag kände på mig att en sköterska snart skulle knacka på dörren då det gått ca tre timmar sedan hon åt så efter en stund kvävde jag gråten och försökte lugna ner mig. Det skulle nog gå bra det här.
Efter morgonmatningen, när jag gått tillbaka till mitt rum, satt jag och tittade på foton i mobilen. Jag saknade Charlie så otroligt mycket! Undrade om han förstod varför vi inte kommit hem än. Ännu en gråtattack kom över mig. Men det var dags att börja packa ihop våra saker så jag kvävde även den men det var mycket svårare än förra gången. Tårarna ville inte sluta rinna… Sjuktransport var beställd och jag hade fått veta att vi skulle åka ambulans ner till Umeå. Jag skulle hinna äta lunch och även gärna hinna mata henne en gång till innan vi åkte. Stressigt minst sagt, men vi hann.
Ambulansfärden gick rätt bra trots högsommarvärmen som var just den helgen. Nikki åkte i ett babyskydd fastspänt på en bår, och jag fick åka fram i passagerarsätet. Väl framme var det då dags… All personal på barnhjärtmottagningen var jättefina så jag kände mig ganska lugn trots nervositeten som gnagde i magen. Tänk om det var nåt fel på henne? Under ultraljudet såg hon de extra hjärtslagen tydligt men de kom inte hela tiden. Hon såg också att hjärtat såg helt normalt ut och det fanns inga missbildningar. Så skönt! Men eftersom extraslagen syntes så ville de göra ett långtids-ekg på henne. Jag trodde jag skulle dö då jag såg framför mig att vi skulle behöva stanna i Umeå över natten. Jag ville bara hem! Och ambulanskillarna hade ju stannat för att vänta på oss, nu skulle jag måsta skicka hem dom…
Men läkaren lugnade mig snabbt. Hon beskrev att Nikki skulle bli kopplad till en liten dosa som lätt gick att bära med sig och hon skulle säga till barnavdelningen att hon tyckte att vi skulle få sova hemma den natten. Så otroligt skönt!
Hemresan gick bra men kändes såå lång! Väl framme på Barn igen fick jag bekräftat att vi skulle få sova hemma så jag ringde sambon snabbt som attan och sa att han skulle hämta oss. Charlie blev så glad när vi kom hem och vi kunde äntligen umgås som en familj.
Dagen efter åkte vi in till Skellefteå för att lämna igen ekg-dosan, låta Nikki genomgå en läkarundersökning och bli utskrivna. Läkaren som lyssnade på hennes hjärta då hörde inga extra hjärtslag då och han tyckte hon verkade pigg och stark. ”Jag är inte bekymrad” sa han, och det var så skönt att höra. Vi fick åka hem och vänta på resultatet från dosan, det skulle ta ca två veckor. Efter två veckor ringde läkaren till oss bara för att berätta att han inte hört något ftån Umeå än. Vi bestämde att vi skulle vänta två veckor till, juni månad ut, hade vi inte hört nåt då skulle vi ringa barnhjärtmottagningen och höra vad som tog sån tid.
Juni månad gick och vi hörde ingenting. Vi hade tänkt ringa men glömde bort det hela tiden och förra veckan fick vi ett brev från NUS. De extra hjärtslagen syntes på ekg-kurvan så de vill att vi ska komma ner på en till undersökning. Men eftersom Nikki mår bra och de inte märkt något ovanligt på bvc (den läkaren har inte heller hört några extraslag sedan vi kom hem och hon sa: ”hjärtat är som en bilmotor, den kan behöva ställas justeras innan den fungerar som den ska. ”) så blir vi kallade efter sommaren.
Det är läget just nu, vi väntar på den där kallelsen. Under tiden njuter vi av sommaren, varandra och livet!