Varför jämför vi våra barn med andras barn? Eller, jag gör det i alla fall, och jag kan väl inte vara ensam? Jag blir avundsjuk när en annan bebis kan något som inte Charlie kan, särskilt om den andra bebisen är yngre. Jag kan även blir avundsjuk på äldre bebisar även fast jag inser att han eller hon är just äldre. Det här gör även att jag inte alltid gläds åt det Charlie kan, även om han kan saker som andra bebisar inte kan. Det är bara det han inte kan, i jämförelse med andra, som jag tänker på just då. Och jag vet att alla barn är olika, men det hjälper liksom inte.
Hänger ni med? Någon som känner likadant?
Som mamma slutar man nog aldrig riktigt att jämföra.. men man kan välja hur stort inflytande det ska ha på sig. Bäbistiden går i ljusets hastighet förbi & vipps börjar dit barn förskolan! Som flerbarnsmor är det kanske lättare att inse vad jag menar. Koncentrera dig på att för evigt inpränta ditt barns skratt, de gosiga kramarna, de mysiga morgonstunderna, de nyfikna ögonen, den lyckligt obeskrivliga kännsla du känner när han ler mot dig… ta vara på den för den tiden kommer aldrig tillbaka..
Jag är precis som du, sitter och jämför fast man inte ska… och jag tror de blir värre när man dragits in i bloggvärlden! Här kan ju faktiskt folk överdriva lite mer än va barnen kan kanske, så har jag fått för mig att de är ibland iaf 🙂
De är lätt å skriva saker.. men de e ju inte ofta de kommer upp video eller liknade på sakerna som barnen kan, ofta kommer de ett bra tag efter folk har skrivit de å då ere klart barnen har lärt sej lite bättre kanske 🙂
Jag försöker iaf att inte jämföra så mycket.. men ibland är de svårt att låta bli!
Så svårt, jag har nog varit duktig på att inte jämföra för jag upplever det inte som nåt positivt. Istället glädjs jag åt att jag har ett friskt barn som mår bra. Barn utvecklas i olika faser, Viggo har varit lite sen med att prata men har haft motoriken istället. Försök att släppa känslan om du kan och tänk att allt är precis som det ska och var tacksam så kanske du kan gläjas åt din älskling lite mer. kram
Det är säkert bara en fas, tror du inte det ? 🙂 vi är ju nya på det här men jag har fått så mycket i min utbildning att jag vet att alla barn utvecklas i olika takt och det är liksom bara så. Snart kommer nog du också att vara stolt och glad över det Charlie kan, jag tar ingenting för givet utan är glad för alla framsteg som Alva visar upp 🙂
Jag tror det är jätte typsikt för första gångs mammor att känna så.. Tror det handlar om att man har höga krav på sig själv och man vill ju såklart att sin bebis ska kunna allt när det står i böckerna att dom ska kunna det i den och den månaden…
klart att man jämför, det kommer man nog alltid att göra 🙂 men jag är så himla stolt över Alva och hennes framsteg så jag jämför inte på något negativt sätt eller känner mig avundsjuk för att någon annan kan något som Alva inte kan. Det kommer när det kommer tänker jag 🙂
Jag önskar jag kunde känna som du, men det gör jag inte. Jag känner mig sällan stolt över det han kan utan oftare osäker och ledsen över det han inte kan. Eller visst kan jag känna mig glad när han lär sig något nytt, men jag säger det nästan aldrig till någon eftersom jag är rädd att någon ska tycka att jag ”skryter” eller vad man ska säga. Jag VET ju att alla utvecklas olika, men jag KÄNNER inte så. Jag känner mig osäker på det mesta kring Charlie faktiskt, gör jag rätt, blir det här bra osv…. Men samtidigt går mina känslor i perioder, så jag är kanske inne i en sån nu.
Tror det är mycket vanligt. För mig handlede det ofta om att jag inte vista vad barnet ska ku när barnet är en bestemt alder. Tror det är helt naturligt och bara bra, man kanska kan få lite tips till hur man kan ”leke” med sit barn och vad de kan komma.
så använd det positivt så är det bara bra i mina ögna
För mig är det nästan tvärtom, jag läser ofta om vad de ”ska” kunna och blir då orolig när han inte kan det ännu. Och avundsjuk om någon annan kan det 🙂
Oj vad du slår huvudet på spiken! Det skulle kunna vara jag som skriver det du just skrivit =)
Jag jämför Kalle hela tiden och han är så himla seg på allt, och jag glömmer alltid att tänka att han var för tidigt född…
men ibland är jag klok och tänker att näe, nu tar vi allt i våran takt, det kommer när han är redo.
Men det är svårt! =)
Det är jättesvårt!
vad jobbigt det måste kännas att känna så 🙁 Jag jämnför aldrig så. Utan alla barn är olika individer och tar saker på olika sätt osv.
KRAM
Jag förstår precis vad du menar!! Jag kan känna precis likadant speciellt som du säger om en yngre bebis kan något som inte Vilja kan… Vilja är ju sex veckor för tidig och det kan hände att han hon kan bli lite sen med vissa saker, inget som jag har märkt av men jag känner att jag glömmer av just det väldigt lätt.. Jag måste ju ha det i bakhuvudet hela tiden.
Jag tror man är sån för man vill ju hela tiden att just sin bebis ska vara bäst och kunna precis allt..
Klart man gör! =)
Jag tror det har att göra med att man har fått sitt första barn och är osäker och inte vet vad som komma skall liksom.
Tur vi har dom ganska tätt så det inte skiljer en massa som man ska bli stressad över haha.
Ja så kan jag också tänka! Just nu är jag avis på att det verkar gå så lätt med maten för alla bloggmammor och bebisar, de äter smakisar och mat lätt som en plätt de flesta och för oss går det riktigt trögt!
Det gick riktigt trögt för Charlie i början också, med smakportionerna. Han gillade det inte alls! Så vi pausade ett tag och sedan gick det bättre 🙂
För mig är det just nu sömnen jag jämför mest,det känns som om alla bloggbebisar sover hela nätter! Vi kanske ska sluta läsa bloggar? 🙂
Hej =)
Jag har själv inte barn men jag läser din blogg och började läsa den när du va gravid och jag vet inte alls så mycket som du vet eftersom jag inte har nåra barn själv men det jag vet är att du inte behöver oroa dig så mycket. Alla barn kommer att lära sig förr eller senare. Det handlar ju mycket om gener och absolut på de saker man gör under vardagen. Jag hade en killkompis som är 1 år yngre och när vi va små så sprang han aldrig. Alla andra barnen sprang men inte han och hans mamma va bekymrad men sen så sprang han precis som alla andra barn efter nåra år. Det finns alltid sina förklaringar till saker och ting. Jag förstår mycket väl din avundsjuka. Du e nog inte ensam om den heller. Det e säkert många mammor som är avundsjuka på andras barn men det kanske handlar om att man e rädd för att misslyckas själv? Och det förstår jag absolut det kommer jag nog oxå vara rädd för. Men allt kommer till slut man får nog bara ha lite tålamod. Jag vet att jag kunde saker som andra inte kunde men det berodde mycket på min personlighet alltså mina gener. Jag tycker din son e urgullig så oroa dig inte, allt har sin tur =) Ha tålamod =) kram
Hej!
Vad roligt att du följt med bloggen så länge 🙂
Visst är det så, alla utvecklas olika beroende på vad det är för personer, men som förstagångsförälder tror jag man är ganska nervös. Eller jag är det i alla fall. Jag VET ju att alla är olika, men jag KÄNNER inte så. Och så är man ju rädd för att vara en dålig förälder, mm, mm, men allt kommer nog, tids nog.
Tack för dina fina ord!
Kram
Jag tror det är väldigt vanligt. Det är inte bara bland mammor utan den svenska avundsjukan är ett känt fenomen. Tyvärr.
Kan nog tänka mig att man jämför sig med andra mammor och barn när man själv har egna barn. Men tycker inte du ska tycka att din son är sämre än någon annans barn, han kanske har något jättebra som de andra barn inte har. Bra morgonhumör, finaste skrattet, gosigaste pussarna eller bara världens charmör? =)
Sjukt snygga skor i headern föressten. Vart har du inhandlat dom? Jättesnyggt med helvita. Kram!
Ja, visst kan han saker och har sina sidor som inte andra barn kan/har, men just när jag blir så där avundsjuk, då kan jag inte glädjas åt dem. Men jag lär mig väl 🙂
Tack! Skorna kommer från Jeffrey Campbell,modellen heter Lita White, och de finns (fanns i alla fall) på Henrykole.se 🙂
Jag kände så med när My inte gjorde det hennes jämngamla gjorde. Men när hon också började göra det, som tex ta sig fram. Då ville jag bara att hon skulle ligga still istället. haha Men när hon började att kunna ta sig fram utan mig och kunde underhålla sig själv så försvann den känslan. Men jag glädjes åt alla framsteg hon gjorde och gör. Men jag förstår vad du menar.
Hej
Lisa grannen här! Lyckades länka mig hit för ett tag sedan, det är kul att få följa med lite!
Det du beskriver är nog ett av de vanligaste förstabarns-mamma-syndromet. Det grundar sig nog lite i att man är ny på detta, man hittar ständigt saker att oroa sig för och har man inget just för tillfället så hittar man på något.
Försök vara trygg i din roll som mamma, en glad och trygg mamma ger ett glatt och tryggt barn. Du ser om din son mår bra, och ser du att han mår bra så ÄR allt bra.
Man vill att ens lilla skatt ska följa kurvor och pricka in snittet för första vändningen, krypning och första steg, men det spelar verkligen ingen roll hur många månader, veckor och dagar han är när han kryper första gången eller tar sitt första steg, för det kommer så småningom iaf. Och när han gjort det så kommer du kanske att tycka att det var ganska lugnt och skönt när han låg kvar på samma plats =)
Ha det fint!
(Jag har en blogg men den är lösenordsskyddad, om du vill kika in så får du hojta så ger jag dig uppgifterna.)
Vad roligt att du hittat hit! Fast nu kändes det konstigt att grannen läser, trots att jag har en väldigt öppen blogg, haha 🙂
Gud vad bra du är på att skriva! Men det är precis så, man vill att han ska följa alla kurvor och liknande, och gärna vara lite före. Men jag vet att det kommer, det känns bara dumt att sitta och jämföra egentligen. Men förstagångsförälder som man är så… ”Ska det vara så här?, Varför gör han inte det där?, Men vad gör han nu då?” Alla frågor som snurrar i huvudet hela tiden 🙂
Hojta till ska jag göra!
Kram