By Bohed

Jag börjar min berättelse den 12 feb. Det var min sambos födelsedag och vi skulle ha kalas på eftermiddagen. Jag vaknade och var inte alls på humör för det. Jag kände mig trött, irriterad och orolig i kroppen, jag ville helst bara lägga mig i soffan och stanna där resten av dagen. Vid elva gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen lossnat. Den kom sedan i omgångar under resten av dagen. Detta gjorde mig förstås ännu mer nervös, var det kanske dags nu? Under eftermiddagen började jag få molande ”mensvärk” som strålade ut i ljumskarna från och till. Jag hade haft ”mensvärk” då och då tidigare under graviditeten, men det här kändes inte riktigt på samma sätt. Dagen och kvällen kom utan att det hände något mer. Dagen efter, den 13 feb hade jag samma oroliga känsla i kroppen, jag var liksom rastlös samtidigt som jag var trött. Under dagen ringde jag förlossningen och hörde om denna ”mensvärk” var normal, och det var den. Hon sa även att med tanke på mina symptom så är det mycket troligt att förlossningen startar snart och att jag kunde ringa direkt jag funderade på något. På kvällen frågade sambon om bebisen rört sig något under dagen, och jag kunde inte komma på att jag känt något. Då blev jag orolig såklart, så vi ringde till förlossningen igen. Hon sa att det är mycket vanliggt att bebisen lugnar ned sig just före förlossningen startar, men blir jag väldigt orolig så skulle vi komma in och de skulle kolla hjärtljuden. Så vi åkte dit. Väl där började bebisen leva rövare i magen, haha! Hjärtljuden såg bra ut och de tyckte att jag hade täta sammandragningar. Det var dock inget jag reflekterade över, för de gjorde inte ont och jag hade haft ganska mycket sammandragningar genom hela graviditeten. De kollade även livmodertappen och den var helt opåverkad så vi åkte hem igen, betydligt lugnare.

Kl 04 den 14 feb vaknade jag för att gå på mitt vanliga nattliga toabesök. När jag kom tillbaka till sängen fick jag den första värken. Det kändes fortfarande som mensvärk, dvs det kändes i nedre delen av magen, men det var lite kraftigare och hade en tydlig början och slut. Värkarna fortsatte komma och efter en timme kunde jag inte ligga kvar längre, det kändes bättre att vara uppe, att sitta eller gå. Jag satte mig i soffan och såg TV, började klocka värkarna och de kom med 5-7 min mellanrum. Vid 07 gick jag på toa igen och då kom den sista biten av slemproppen, denna gång blandad med blod. Värkarna tilltog och kom nu med ca 4 minuters mellanrum, de kändes fortfarande bara i nedre delen av magen. Vid varje värk var jag uppe och gick, samt andades, det kändes mycket bättre då. Sambon vaknade någon gång vid 08, och jag berättade då vad som var på gång. Jag ville inte berätta för någon när vi åkte in, men sambon skulle åka in till stan tillsammans med sin far för att hämta badrumsinredningen, så när han ringde och avbokade var han ju tvungen att berätta varför… Svärfar bestämde sig dock för att hämta inredningen själv. Jag tog en dusch för att känna mig lite piggare och när svärfar kom tillbaka stod jag och sminkade mig, haha! Han undrade nog varför, men jag kände mig så blek så det kändes som om jag var tvungen. Vid 10 började värkarna komma tätare med tre minuters mellanrum. Jag ringde förlossningen igen och sa att vi nog skulle dyka upp snart.

Vid 12 åkte vi hemifrån och strax före 13 blev jag inskriven och de tog en CTG-kurva på mig och bebisen. Värkarna syntes tydligt på skärmen. De kollade livmodertappen och jag var öppen fem centimeter och de kände en buktande hinnblåsa. Så skönt, för jag hade stannat hemma så länge jag kunde eftersom jag var så rädd att bli hemskickad. Strax efter det blev vi flyttade till ett förlossningsrum, jag fick en sån där snygg rock och de kopplade mig till ännu en CTG-apparat. Jag fick även testa lustgasen. Jag hade varit ganska nervös inför den tidigare, jag gillade inte tanken på att känna mig ”full”, utan jag ville ha kontroll och vara närvarande hela tiden. Som tur är var den inte farlig alls och ju längre in i förlossningen jag kom ju hårdare tryckte jag den där masken mot ansiktet! Vid 14 hade vattnet fortfarande inte gått så då tog de hål på hinnorna och då var jag öppen sex centimeter. Värkarna tilltog och vid 15- 15.30 tyckte jag det blev riktigt jobbigt så då fick jag epidural. Det kändes som himmelriket! Tyvärr stannade värkarbetet av litegrann och vid 16 fick jag värkstimulerande dropp. Då var jag fortfarande bara öppen sex centimeter. Nu började barnmorskan hjälpa till att öppna mig vid varje värk och vid 17.30 var jag äntligen helt öppen och kunde börja krysta. Det var ju hur jobbigt som helst! Krystarbetet tog tid och när han äntligen började titta fram trodde jag att jag skulle dö. Seriöst, den smärtan går inte att beskriva, jag sa till alla att jag inte orkade mer. Han kom ut lite fel, med ansiktet uppåt, och fastnade mitt i. Tusan vad det sträckte, brände och gjorde ont där nere då… Det, i kombination med att jag var så trött, gjorde att de tog beslut att använda sugklocka. Med hjälp av den, mina sista krafter, samt en barnmorska som tryckte mig på magen så kom han till världen kl 19.25. I samma sekund som jag kände att han kom ut, så var smärtan som bortblåst. Konstigt hur kroppen funkar!

Jag sprack ganska mycket och blev sydd med ett flertal inre stygn samt fem yttre. Jag förlorade totalt en halvliter blod. De började att sy mig direkt han kommit ut, så för att inte störa läkaren så gick barnmorskan iväg med honom direkt. Min sambo följde med. De torkade av honom samt kollade andningen. När de kom tillbaka efter några minuter höll läkaren fortfarande på att sy, och det sved så mycket att jag spände mig hela tiden. Först när de var klara med det, kanske tio minuter efter han föddes, kunde jag slappna av tillräckligt mycket för att hålla honom. Vilken känsla, helt underbart! Min alldeles egna bebis, min son…

Även om det kanske låter som en jobbig förlossning så tycker inte jag att det var det. Jag är nöjd med hur det hela gick och jag kan mycket väl tänka mig att skaffa fler barn. Om det blir så återstår att se, just nu njuter vi för fullt över den lilla kille vi har!